Pappas farbror satt i tyskt arbetsläger 1933-1944


För en vecka sedan fick jag min farmors skriverier. Brorsans fru hade dessa, sa det var hennes dagböcker. Nyfiken som jag var började jag läsa, där skrev hon litegrann om min biologiska farfar Willy Lorenz.  Hon berättade att hans bror Rickard Lorenz blev fängslad i Tyskland 1933, han blev tvungen att hjälpa till och bygga koncentrationsläger åt ss, vidare skrev hon att han var där i 11 år. Han fick nästan ingen mat, och efter ett antal år började de avrätta svaga fångar. Min pappas farbror snodde skinka och blev skjuten i huvudet, han överlevde och fick ett emaljöga. Nyfiken som jag var nämnde jag det för min pappa, han sa att det var han med kulan i huvudet. 1938 flyttade min farmor till Sverige, året efter flyttade min farfar hit. Han blev inte långvarig, 1940 kom polisen och hämtade honom, han blev placerad i långmora, släpptes 1943. Några år senare fick han brev från Tyskland åkte tillbaka dit 1946, då var det Östtyskland i hans region han fick inte lämna landet.

Vinter


Vintern är här med sin skönhet, sin slask och ishalka. Många verkar inte inse hur halt det är på vägarna, de kör som idioter, gasar kastar sig mellan filer. Plötsligt hör man på radion seriekrock, långa köer avstängda vägar. En del som jag försöker anpassa hastighet efter väglag, men vad hjälper det om en bilist kastar sig in framför sopbilen som jag kör, om den bilen måste bromsa har jag inte en chans uran brakar rätt in i bilen. Försöker hålla avstånd, sänker hastigheten, bromsar lite lätt om en bil slänger sig in framför för att inte ligga för nära. Måste tänka hela tiden, koncentrera mig till max, efter en arbetsdag är huvudet helt slut, energin är borta. Kommer hem inser att jag måste skotta snö, energi kommer tillbaka, blir pigg igen. Köper längdskidor, vill ge mig ut i snön igen, kan knappt stå på skidorna gått för många år sedan sist. De ligger i bilen och väntar, jag väntar också på att dagarna ska bli längre, så det inte är mörkt på eftermiddagen, då kan jag ge mig ut i skogen åka ett kortare spår. Nu får jag vänta till helgen, hoppas att det inte töar. Det är lika viktigt tänka på att synas som att vara försiktig i trafiken, min reflex glömde jag hemma. Är yrkeschaufför, irriterad på gångare som inte syns utan reflex, försöker se till att synas köper en mössa med pannlampa, den får lysa när reflexen saknas, då bilarna ser mig i mörkret.

Masesgården kortvecka med mamma


Precis kommit hem efter en kortvecka på masesgården, det var lördag till torsdag. Det var meningen att veckans kurs skulle bestå av Karin Härjedal oxh skriv dit liv, vilket tyvärr  var inställt. De ordnade en annan författare, som var krönikör som inte sålde in sitt inlägg, så även den blev inställd. Några damer på masesgården pratade om en egen kurs, vilket det också blev. Vi var totalt 5 personer som träffades på eftermiddagarna, och diskuterade saker som vi varit med om. Ingenting blev skrivet under dessa möten, men vilken härlig grupp och livshistorier. Mellan mötena så skrev var oxh en ner ett minne utan krav på att läsa upp någonting, allt var frivilligt. Sista mötet, dök det upp ytterligare en person, en författare. Vilka fina råd vi fick, och vilken underbar avslutning på vistelsen. Nya minnen, nya kamrater som man troligtvis inte ser igen. Det bästa är ändå minnena och att pennan dyker upp igen. Orkestern som spelade efter middagen och de goda raw food godisen som fanns där, är något som jag vill uppleva igen.

Brev från långmora


Har många brev från min farfar till farmor. När pappas storasyster var några månader kom polisen, hämtade farfar. De körde honom till långmora interneringsläger utan rättegång. Farmor fick ensam ta hand om sin lilla dotter, efter tre år släpptes farfar. Pappa föddes ett år senare, när andra världskriget var slut fick han inte stanna i Sverige. Han åkte tillbaka till Tyskland  1946, farmor blev kvar med två barn. Hon åkte efter farfar stannade några månader, beslöt sig åka tillbaka till Sverige, hon hade fått svenskt medborgarskap. Hon skilde sig efter några år, gifte om sig när pappa var 8 år, hon ville inte vara ensam längre. Farfar skickade brev från Tyskland, kort till pappa och hans syster. Min farmor pratade mycket om den tiden när hon levde, fick höra talas om långmora interneringsläger redan på 70-talet då ingen annan kände till det utöver de ansvariga och de före detta fångarnas anhöriga.

Saknar Grålle, min chinchilla


Tomheten som uppstod när jag lämnade djursjukhuset med din kropp i en liten kista, försvinner nog aldrig helt. Sorgen som hastigt uppstod urartade i förtvivlan. Får aldrig mer se dig tigga när jag kommer hem, aldrig mer känna din mjuka päls. Innerst inne visste jag att du kunde inte leva hur länge som helst, att du levde på övertid de sista åren. Ändå är det tungt, vet att det blir lättare med tiden. Du blev äldre än de flesta chinchillor brukar bli, gav mycket glädje. Tröstade mig när min mormor dog för 9 år sedan, minns än idag när jag fick panik känslor över mormors död. Den gången kröp jag fram till din bur, öppnade luckan, du hoppade upp på gallret satt där stilla lät mig klappa dig, till jag lugnat ner mig, då hoppade du in i buren igen. Nu står fågelburen på din plats, de får mer uppmärksamhet när du inte finns mer, även fåglarna verkar reagera på ditt försvinnande. De beter sig annorlunda sedan, jag kom hem utan dig. Saknar dig lilla älskade Grålle, du levde i 19 år, 9 månader och två veckor.

Min chinchilla är död


Vet inte vad jag ska skriva, Grålle blev 19 år och, 9 månader. Som ni förstår levde han på övertid. Hur det än är så är det jobbigt. Veterinären dömde ut honom för andra gången på mindre än ett år, nu var han döende. Tog beslutet och sa till henne att jag vill att han ska somna in med mig, vilket han fick fruktansvärt jobbigt, klarar inte av att åka hem. Min mamma hjälper mig imorgon flytta hans bur.

Mats wahls mamma Ingegärd wahl


Första gången jag träffade Ingegärd var jag 9 år och hade bytt skola. Hon var mattant på min nya skola, då jag hade problem hemma och tyckte det var jobbigt med en ny skola som var betydligt större än den jag hade gått på tidigare, tydde jag mig till henne. Hon bjöd hem mig flera gånger, där träffade jag hennes man Arne och de hade en golden retriever som jag brukade gå ut med. Hennes hem var till skillnad mot mitt hem en lugn trygg oas, istället för kaos som jag var van vid. Hon tog hand om mig när jag inte vågade äta i matsalen och fanns där för mig på fritiden när jag dök upp. Många år efter jag gick ut från skolan,  till jag flyttade hemifrån fanns hon där för mig. Hon var ett stort stöd under min jobbiga period. Tyvärr så tappade jag kontakten med henne under en lång period, samtidigt som hon fanns i mina tankar. När de sedan pratade om Mats wahl i tv, ringde jag henne igen,  sedan gick det några år till innan jag till slut tog upp kontakten igen. Åkte och hälsade på henne för första gången på väldigt många år, nu var hon gammal. Det jag gjorde var att berätta för henne hur mycket hon hade hjälpt mig genom att finnas där, och även åkte och handlade åt henne, hjälpte henne litegrann. Tiden gick jag hörde av mig sällan, då det var mycket på jobbet. Åkte och hälsade på henne en sista gång våren 2017, då var det inte så bra med henne. Några veckor senare fick jag sms från hennes trevliga dotter att hon var på sjukhus. När hon somnade in, skrev hennes dotter att hennes mamma ville jag skulle veta. Hon tänkte på mig in i det sista, och det gjorde ont i mig att veta det, samtidigt som det var en skön känsla. Blev bjuden på hennes begravning, där mats wahl berättade mycket intressanta saker om sin mamma och bad sin moster berätta saker från förr i tiden. Dessutom spelade de upp ett band med hennes röst så att Ingegärd på något sätt var med på begravningen. Det var en av de finaste människor jag kände, hon var som en extra mormor och glömmer henne aldrig. Har ett foto på henne i en ram i mitt gästrum, bredvid mina bortgångna morföräldrar och min bortgångne kusin, ett minnesrum för de som betytt mest för mig i livet.

Inför begravning


En vecka kvar till min pappas fru ska begravas. Min mamma frågade mig om mina brorsor och jag ska samla till gravbukett ihop med henne och hennes pojkvän. När jag sa okej, bad hon mig skriva en hälsning i samband med det. Tankarna snurrade, undrade hur i hela fridens namn jag ska kunna skriva en kort mening till ett band på en gravbukett. Det slutade med att jag skrev till henne imorse och gav upp, skrev exempel på en mening, på samma gång placerades några ord i mitt huvud som jag skrev ner till henne. Det blev detta : Likt en duva har du farit iväg som en nybliven ängel, vila i frid Anita. Hon skrev att nr 2 är bra, när jag tänkte beställa sa hon att det räcker med kort till gravbukett och yngsta brorsan vill inte vara med, han köper en egen. Nu är jag villrådig igen, så det blir inte via internet utan interflora med mellanbrorsan. I början tänkte jag bara på en ros till kistan, men nu blir det även kistbukett. Känns konstigt att hon är borta, och min far som blivit ensam efter 22 år, tar det inte bra. Vi barn har hjälpt honom litegrann, men det är 5 mil till honom, åker inte dit speciellt ofta. Dagens fundering, hur blir det sedan efter bouppteckning med hennes son, kan han bo kvar eller inte?

Tomhet


Vet inte vad jag ska länna, ej heller hur jag ska reagera. På min födelsedag ringde min pappa som jag har dålig kontakt med och var gråtfärdig. Hans fru låg på intensiven efter en hjärtattack och blodförgiftning. Två dagar senare i fredags åkte jag ner med min bror till farsan, han var inte hemma. Strax efter dök han upp med bilen och skulle fixa med datorinställnigar då den inte gick som den skulle. Efter felsökning och omprogrammering gick den perfekt. Vi åkte efter till sjukhuset, brorsan åkte hem. Jag stannade kvar i flera timmar, körde hem farsan med hans bil för att sova kvar. I lördags hämtade brorsan och hans fri mig på sjukhuset sa hejdå till farsan, år lunch med hans frus son. Efter lunch idag fick jag sms från hennes son att hans mamma avled imorse. Stod helt stilla i huvudet, tankarna snurrade, tog mig igenom resten av dagen. Parkerade bilen på jobbet, tog pendeltåget till Älvsjö där brorsan hämtade mig, vi hämtade hans fru åkte hem till farsan som inte öppnade dörren. Han sov efter att ha tagit sömntabletter, svägerskan ringde social jouren och berättade hur det låg till. Nu är det bara att vänta för att se om vi får tag i han imorgon. Dåligt samvete för jag knappt träffat dem de senaste åren. Känner bara en stor tomhet.

En ny dag stundar


Sakta reser hon sig upp från gräset, där hon suttit och funderat en bra stund. Denna gång fann hon ingen ro, tankarna snurrade till det blev alldeles tomt inombords. Hon känner sig som ett skal fångad i en värld hon inte känner sig hemma i. Ett ord som någon sade dagen före gjorde att hon halkade tillbaka till förr i tiden i sitt sinne. Vilsen börjar hon vandra utan något mål, plötsligt hör hon tjutande däck, känner hur någon tar tag i henne. Sliter iväg henne från gatan, sakta tittar hon upp, ser en arg bilist med bromsspår bakom sig. Hon vänder sig om för att tacka sin räddare, som inte längre står kvar. Förvirrat ser hon en okänd människas springande rygg, en person som har bråttom som tog sig tid till att rädda en obetydlig person. Det får henne att vakna upp ur sitt sinnestillstånd, glädjen över att vara vid liv samtidigt som adrenalinet flödar ändrar hennes humör. Med ett leende ursäktar hon sig till den arga bilisten och skyndar sig vidare mot sitt mål. Hon har ett mål, det är en ny dag imorgon. Hon har bestämt sig för att kämpa, aldrig mer låta några ord trycka ner henne igen, oavsett vem som säger något. Hon börjar känna sig som en människa igen, snart är skalet ett minne blott, samtidigt som det förflutna alltid kommer vara en del av henne. Rädslan inombords börjar minska i takt med hennes nya styrka, i fortsättningen tänker hon ignorera negativa saker, gårdagen existerar inte längre. Hon ser med glädje fram emot morgondagen, den obetydliga personen är blott ett spöke från hennes förflutna.